track!


Tänkte lägga upp en massa bilder från Sedona, för jag var där i helgen också! Jag, Katie och Jim gick på en 13.5 km hike! Men jag kan inte hitta grejen jag behöver för att få in bilderna på datorn..

Tänkte i alla fall berätta att track går bra! Har hört från jättemånga att track är aschill, men track practice är så himla mycket jobbigare än Cross Country att det är helt sjukt. Idag var den jobbigaste träningen vi haft.
Detta var vi tvugna att göra:
300 meter sprint
50 pushups
15 burpees
200meter sprint
50 lunges
30 switch squats
30 backwards lunges
100meter sprint
50 single leg squats
60 single leg jumps
50 squat jumps
x 3.
TRE GÅNGER behövde vi göra detta? Alltså herrejävlar. Är helt död nu. Och då klarade jag inte ens av att göra allt det där. Men jag antar att jag kommer vara asstark när jag kommer hem. Kommer i alla fall inte ha en massa amerikanska extra kilon.
<-- Detta verkar vara Coach Harris motto...

Tänkte bara berätta det. Hoppas att ni tycker synd om mig.

I won't run, I won't fly

Igår var det avslutningen för Cross Country. Det var en Dessert Banquet, så det fanns endast jääääääääättemånga jättegoda desserter. Mums. Alla var uppklädda och jättefina och jag ville mest gråta hela tiden. Sarah hade gjort en jättefin slideshow med en massa bilder från säsongen till David Guettas " Without you"- så nu kommer jag aldrig kunna lyssna på den låten igen. Awards delades ut, både seriösa och lite mindre seriösa- som den jag fick. Den kan ni se nedan.
Sen så skulle the seniors komma upp och så var det the senior speeches. Dock så sa vi inte nått, utan the underclassmen pratade om oss. Morgan höll tal om mig, och det var så himla fint att jag nästan började gråta.

Sen kände jag ju att jag var tvungen att säga något, så jag svamlade fram något, för det finns inga jag vill tacka så mycket för mina första månader här som Cross Country laget.
De stavade mitt namn fel, men ändå. Och den andra är ju mest lite LOL.


Ashley, jag och Sarah <3

The Coaches


Morgan <3

I can't win, I can't reign
I will never win this game

Without you, without you
I am lost, I am vain,
I will never be the same
Without you, without you

I won't run, I won't fly
I will never make it by
Without you, without you

I can't rest, I can't fight

Believe in redefining your impossible


Mary, Bud, Levi, Hannah, Rachael, Hannah

Breanna, Hannah, Lindsey, Mara, Sarah.

I torsdags var det sista träningen,i fredags hade jag mitt sista meet och på tisdag måste jag lämna tillbaka min uniform. Cross country säsongen är, i alla fall för JV, över. Jag har haltat i tre veckor nu och antagligen är det dags för mig att vila. Men trots det så är jag jätteledsen. Att vara en del av det enorma laget på 80 personer har varit det bästa jag gjort. Jag har haft såååå roligt, jag har lärt känna helt underbara människor och jag har pressat mig själv till att göra något jag aldrig trodde var möjligt. Mitt sista meet var fruktansvärt. Det var jättevarmt och jag ville dö, så egentligen är jag inte ett dugg nöjd. Men samtidigt så är jag jättestolt över mig själv. För när jag började så kunde ja ginte ens springa  10 minuter utan att stanna. Nu kan jag utan problem springa mer än 5km på 2000 meters höjd.  Så ja.
I'm pretty proud.

Nu är det slut på värkande höfter, den fruktansvärda shorts/linne/springskor/klock-brännan ,blåsor på fötterna, läskförbud, cykla i kyla till morgonträningar kl.6, work-outs som får en att vilja spy, äcklig hetta, stinkande skåp och den där benhinneinflammationen som aldrig vill försvinna. Men jag kommer sakna det så mycket. Om någon som ska till USA nästa år läser detta: gå med i ett lag. Det är det absolut bästa ni kan göra.


Det här har varit de hittills bästa två månaderna i mitt liv tack vare FHS Cross Country. Som tur är har vi en "banquet" den tionde november- så det är inte helt över ännu. Jag kommer säkert gråta, för det gjorde jag redan i fredags.

Pain is just weakness leaving your body

Our sport is your sport’s punishment

No time outs, no half times, no substitutions

Eat.  Run. Sleep. Repeat.

It's just pain. It goes away.

Winners never quit, quitters never win.




PR


Mara, Sarah och Ashley i lördags.

Mitt meet gick jättebra. 3 ibuprofen och lite Hot and Icy gel löste problemet med mina ben, så det gick prima! Det var lite varmt, men det har definitivt varit värre. Slog mitt PR med en del, så jag är nööjd.
Efter stannade och åt lunch på In n Out, som enligt ungefär  hela laget är den bästa hamburgarresturangen i Arizona. Resten av helgen ägnade jag åt att taa fula och cheezy senior pictures.

Nu tror jag däremot att min kropp är lite arg på mig, för igår fick jag en dunderförkylning. Var ändå tvungen att plugga i flera timmar trots min feber. Amerikanska skolan är lätt men tidskrävande och om jag ska vara ärlig så är jag alldeles för stressad för att det ska vara nyttigt. Blä. Så idag gick jag till skolan men struntade i träningen och har istället ägnat eftermiddagen åt att dricka tre liter te, trycka i mig ibuprofen och göra matte.

Tänkte bara berätta detta. Puss och kram

pain is just weakness leaving the body

Hade ett meet i lördags i Pinetop. Det var sammanlagt 6 timmars bussresa, allt för att springa 5 km... Men det var helt klart värt det, roligaste meetet hittills! För första gången kändes det inte som jag skulle dö, utan jag kunde faktiskt fokusera på något annat än att överleva.  Vi blev uppdelade i grupper som vi skulle försöka hålla ihop med- vår coach trodde att det skulle hjälpa oss att slå Chinle Wildcats som är vår största competition. Ni skulle se dem. De är alla native americans som springer snabbt som satan. Blir lite rädd. I alla fall så var vi uppdelade i "packs" och jag var tillsammans med Liz, eftersom vi sprang bredvid varandra hela tiden förra meetet- utan någon som helst planering. Och herrrejesus vad det hjälpte. We freaking killed it. Seriöst. Har aldrig kännt mig så snabb eller stark. Vi ska helt klart hålla ihop nästa meet också, vill ju inte ändra ett vinnande koncept.
Nästa meet är på fredag nere i Phoenix, och jag är jätte eeeeexcited!!! Dessutom kommer det inte vara på 2000möh = Hela FHS kommer äga sönder. Inklusive mig för en gångs skull, för nu kommer jag kunna andas ordentligt. Efter det stannar jag kvar i Phoenix med familjen, bland annat så är ett Ikea-besök planerat!

Peptalk!!


Jag och Liz kickin' buttttts

Efter varje meet så blir dom som gjorde en bra insats framkallade och får välja något ur vår coach såkallade " box of goodies"- vilket består av t-shirtar och skosnören som Nike har sponsrat oss med. Idag fick jag komma fram för att jag har förbättrats så mycket! Började nästan gråta. Valde i alla fall ett gult och ett blått skosnöre ( Sverige för er som inte förstod det). Ville ha rosa som kunde matcha mina nya fina skor ( Springkärlek på dem alltså <3 ), men man kan inte få allt här i livet.

Nu måste jag verkligen sova. Här är klockan 22.55 och min klocka står på 05.30, för imorgon har jag morgon träning!

Puss och kram skumbanan

XC

Sarah, Liz,Rachel, Meghan och jag förra lördagen

Är så himla glad att jag bestämde mig för att börja med Cross Country. Tänkte ju strunta i det hela, men sen insåg jag att jag inte tänkte strunta i att göra något jag ville bara för att jag var feg och otränad. Ett väldigt bra beslut av mig!

För visst, jag är fortfarande otränad. Jag springer precis som jag har sagt tidigare, långsammast av oss alla. Men, det blir bara bättre och bättre. Och för första gången i hela mitt liv är jag en del av ett lag. Det känns helt fantastiskt. Har börjat lära känna fler och fler folk- dock inte alla, vi är ju trots allt fler än70 (!!) personer. Alla är jättesnälla, och i fredags fick några fler reda på att jag är en utbytesstudent vilket skapade stor uppståndelse. De flesta människor i skolan och så är ju jättetrevliga, men här är folk genuint snälla och verkar faktiskt bry sig på riktigt. De har gjort mig jättepeppad på att fortsätta kämpa på, tävla i meets och bara bli bättre.

Sprang mitt första meet igår!! Jag sög,dels för att jag suger men också för att det var så hiiiimla varmt. Men det var jätteroligt ändå. Alla berömde mig för att jag klarade det och sa att de var stolta över mig! Dessutom så var jag faktiskt varken sist i meetet ( vilket jag fullt seriöst var orolig för) eller av alla i laget. Det var verkligen en helt fantastisk känsla att springa över mållinjen och veta att man klarat det. Låter så himla töntig, men det här är första gången jag gör något sånt här, och jag är jättestolt över mig själv.

För er som ser ut som frågetecken när jag nämner mina Cross Country träningar m.m så kan jag berätta det så här:
Cross Country är alltså terränglöpning. För er som bor på Lidingö så är det alltså samma typ av löpning som Lidingöloppet, bara inte lika långt ( som tur är). Man tävlar i så kallade "meets", som alltid är 3.2 miles, dvs 5km. Mitt Cross Country lag består av ca 70 personer och vi har 4 Coaches. Vi har träning alla veckodagar, oftast mellan 2.45 pm till ca 4.30pm. Ibland har vi istället morgonträning som börjar 6.15 am, nästa vecka har vi det både tisdag och torsdag... På lördagar är det antingen meet eller frivillig träning.
Träningarna är rätt så olika, och enligt alla andra inte alltid jättejobbiga. För mig är det alltid jättejobbigt, men det är värt det!


Jättedålig bild på uniformen!


PASTA-PARTY <3

Har så mycket att berätta men ändå inget att säga. Känner så himla mycket på en gång. Det här måste vara det töntigaste jag någonsin sagt men att vara här är som att konstant åka en väldigt snabb bergodalbana. Otroligt förvirrande. Men jag har det jättebra. Kan ju dra en riktig klyscha " I'm living the dream" Så slut på töntigheterna.

I onsdags gjorde jag fula chokladbollar. Saker stämde inte riktigt, men det gick hem hos värdfamiljen. Dessutom smakade det Sverige.

Imorgon är det säsongens första Cross Country meet. Eftersom det är ett hemma meet var hela laget uppklädda i skolan ( även jag, trots att jag inte ska springa), för sånt gör man här. Var också på "pasta-party", en grej som man har kvällen innan varje meet. Det hela går ut på att äta en massa pasta, mycket smarrigt. Kände mig jättedum först, satt tyst i ett hörn och ville bara hem, men sen började jag prata med några och det blev till slut väldigt trevligt. Ska, trots att jag inte ska springa, till meetet imorgon för att hjälpa till och se hur det hela går till. I onsdags fick jag förresten min uniform + väska, tänkte lägga upp lite bilder på det imorgon.

Efter pasta-grejen med Cross Countryn så hängde jag med min family minus Katie men plus Uncle Jay. Jims bror Jay är här över helgen och han är helt fantastisk! Vi gick runt i downtown lite, och OMG: Jag har hittat Flagstaffs motsvarighet till Urban Outfitters. Fantastiskt. Mitt mål med den här helgen är (förutom att räkna ungefär 50sidor matte, skriva en college essay och en uppsats till Theatre Arts samt springa minst 2 gånger) att spendera massa pengar där. Nu kanske jag kan få slippa att köra min standard: Jeans, t-shirt och riktigt nasty ballerina skor.

Imorgon ska jag dessutom på the County Fair med en tjej i min engelska klass och i helgen kanske jag ska hänga med Hailey, tjejen från min yearbook. Jag hoppas att ni är stolta över mig Sverige, börjar faktiskt få lite vänner.

Insåg idag att jag älskar den här staden. Men jag saknar vattnet. Det närmaste jag har kommit till vatten är en ankdamm.


I'm a beast

Nej det är jag inte alls. Men jag har faktiskt precis sprungit! Dock så är jag fortfarande jättelångsam och jätteotränad, men det går bättre och bättre.
Min värdsyster däremot, hon är ett freaking animal. Det är sjukt. Hon simmar minst 2 timmar på dag, men är ändå 50 meter framför mig när vi springer. Och inte blir hon trött heller. Hon skulle säkerligen kunna springa ett maraton med ettt leende på läpparna.
Sån är inte jag. Kan jag ju lätt säga. Men, det börjar ju som sagt bli bättre ! Ska upp och springa imorgonbitti också.
Bara så ni vet.
Och jag börjar få vänner, wehooo!!!
Puss

Update: Jag har till och med gått ner i vikt! Satfläsk, så här kan jag ju inte hålla på, mitt mål är ju att bli riktigt tjock...

Omg jag kommer dö

Ska skriva ordentligt snart men tänkte bara berätta att imorgon har jag min första Cross Country träning. HERREGUD. Jag är jättenervös.
Wish me luck för guds skull!

RSS 2.0