Mary, Bud, Levi, Hannah, Rachael, Hannah

Breanna, Hannah, Lindsey, Mara, Sarah.

I torsdags var det sista träningen,i fredags hade jag mitt sista meet och på tisdag måste jag lämna tillbaka min uniform. Cross country säsongen är, i alla fall för JV, över. Jag har haltat i tre veckor nu och antagligen är det dags för mig att vila. Men trots det så är jag jätteledsen. Att vara en del av det enorma laget på 80 personer har varit det bästa jag gjort. Jag har haft såååå roligt, jag har lärt känna helt underbara människor och jag har pressat mig själv till att göra något jag aldrig trodde var möjligt. Mitt sista meet var fruktansvärt. Det var jättevarmt och jag ville dö, så egentligen är jag inte ett dugg nöjd. Men samtidigt så är jag jättestolt över mig själv. För när jag började så kunde ja ginte ens springa  10 minuter utan att stanna. Nu kan jag utan problem springa mer än 5km på 2000 meters höjd.  Så ja.
I'm pretty proud.

Nu är det slut på värkande höfter, den fruktansvärda shorts/linne/springskor/klock-brännan ,blåsor på fötterna, läskförbud, cykla i kyla till morgonträningar kl.6, work-outs som får en att vilja spy, äcklig hetta, stinkande skåp och den där benhinneinflammationen som aldrig vill försvinna. Men jag kommer sakna det så mycket. Om någon som ska till USA nästa år läser detta: gå med i ett lag. Det är det absolut bästa ni kan göra.


Det här har varit de hittills bästa två månaderna i mitt liv tack vare FHS Cross Country. Som tur är har vi en "banquet" den tionde november- så det är inte helt över ännu. Jag kommer säkert gråta, för det gjorde jag redan i fredags.

Pain is just weakness leaving your body

Our sport is your sport’s punishment

No time outs, no half times, no substitutions

Eat.  Run. Sleep. Repeat.

It's just pain. It goes away.

Winners never quit, quitters never win.