Varning för ett långt, ostrukturerat och cheesy inlägg.

Nu har jag varit här i en månad. Galet. Ibland känns det som jag kom för en vecka sedan, men samtidigt som jag har varit här i flera år.

En månad, nio kvar. Antar att det skulle kännas fruktansvärt långt om jag längtade hem. Men för mig känns det redan alldeles för kort.Jag har haft hemlängtan en gång. Jag har gråtit och tänkt " vad gör jag här, varför åker jag inte bara hem?" en gång. Visst, jag har varit ledsen, och jag saknar er i Sverige ibland. Jag har fortfarande inte jättemånga vänner. Trodde nog, precis som många andra, att det skulle vara jättelätt att få vänner här. Det är inte jättelätt. Det inga problem att lära känna folk, men att man känner många betyder inte att man har vänner. Så ja, det är svårt ibland.  Men inte en enda del i mig vill åka hem.


På en månad har jag redan växt så himla mycket. Jag vågar så mycket mer nu. Jag är stolt över mig själv. Jag tror på mig själv. Jag lär mig varje dag att de underbara människorna inte alltid är de snyggaste och populäraste. Jag lär mig varje dag vad det innebär att stötta varandra, trots ålder och populäritet.
Jag lär mig att uppskatta mina vänner och min familj hemma. Men jag lär mig också hur vi inte uppskattar varandra tillräckligt, hur otrevliga vi kan vara. Jag har lärt mig att vara trevligare, mer social.

Jag vet redan att det bästa beslutet jag någonsin tagit var att åka hit. För visst,det är jobbigt ibland. Det kommer antagligen bli ännu jobbigare någon gång. Men jag vet att i slutändan så kommer det vara värt det.

Min sista bild i Sverige, tagen för en månad sedan. Så galet glad och taggad tjej