Jag hade inte min första Cross Country träning i måndags, för jag var tvungen att göra en ny hälsoundersökning och fixa fler papper. Men nu är allt fixat, jag har varit på möte för föräldrar och elever och till och med köpt en tjocktröja. Om allt går som det ska så har jag min första träning imorgon. Jag är fruktansvärt nervös. Jag är inte en löpare. Jag är inte bra på att springa. Jag är helt otränad och jag flåsar när jag går upp för trapporna. Men jag vill verkligen. Jag vill verkligen verkligen vara en del av det här. Och jag tänker inte låta min nervositet eller det faktum att jag är ungefär lika vältränad som en säl hindra mig. För jag är bara här ett år. Jag tänker inte strunta i att göra saker jag vill bara för att jag inte vågar. Min kondition kommer bli bättre och jag kommer efter ett tag kunna springa normalt. Mne jag kommer aldrig kunna bli något om jag inte vågar.

Jag är inte ens en modig person. Jag är jättefeg. Men jag tänker klara det här ändå. För har jag klarat att komma hit får jag väl fanemig klara av att springa lite. Jag tänker inte låta mina föräldrar betala 100 000 kronor för att jag ska vara feg.